Det beror inte på er, jag är inte sur på er utan jag är sur på allmänheten och jag vet att jag tar ut det över er. Det är ett problem som jag har, jag tar ut min ilska på personer och jag försöker sluta med det för jag vill verkligen inte förlora er. Ni är dom bästa vännerna man kan ha och jag har inte behandlat er som det. 
Jag pratar inte alls lika mycket med er nu för tiden för jag vet att ni inte kommer förstå och då känns det faktiskt ganska värdelöst att prata om det men jag vet att ni alltid finns här för mig och lyssnar på mig och det är det viktigaste men på något sätt får jag inte ut det jag vill. Jag kan liksom inte sätta ord på mina känslor och då blir det så att jag håller allting inne och ljuger om hur jag mår vilket jag inte borde för er. Men det blir så och det är inte meningen. Jag har aldrig varit den som har visat hur mycket folk faktiskt betyder för mig. Det är inte min starka sida, jag väljer att hålla mina känslor inne när det gäller att visa hur mycket jag älskar vissa personer egentligen. 
Jag lovar att jag ska bli en bättre kompis och jag lovar att försöka sluta låta min ilska gå ut över er. Och även att prata mer med er och inte ljuga om hur jag mår.

Jag vet inte vad som har hänt med mig på senaste tiden. Jag har blivit jätte kall. och det gäller inte bara er, det gäller alla som vill mig väl. Jag har blivit en sur kärring, rent sagt ut. 
Ingenting känns som förr, som i somras. Allting var underbart då men så började vi på gymnasiet och för min del har det enbart vart skit. Jag trivs inte på gymnasiet, iaf inte i min klass. Jag hatar den i allmänhet men jag tycker om vissa personer i den. Men alla går mig på nerverna, jag står inte ut. Jag vill egentligen inte lära nå nya personer, jag hatar att öppna upp mig för nya personer, det går inte för mig. Jag hatar att nytt folk ska lära känna mig. Jag vill ha kvar mina kompisar.
Alla förändras någon gång och det kanske är våran tur att förändras nu. Men det känns inte som att vi förändras till nånting bra. Jag tycker att allt har blivit konstigt när det gäller oss fem, jag vet inte hur jag ska förklara det men det känns som så iaf. Det känns som om tre år så kommer vi inte ens prata med varann längre och det är verkligen det sista jag vill för jag vill inte förlora er, inte i första taget, inte i andra eller tredje heller. 

Ni är dom viktigaste personerna i mitt liv och jag älskar er mest av allt.
Förlåt.